Biografier

Hela Lovisas vuxna liv har bestått av en våldsam vård. Hårda ord till livliga skratt. Hon var nog en person man antingen föll för att hjälpa eller stred för att tysta ned. Lovisa möts tidigt av en hel värld som tittar främmande på henne. Hon insåg att hennes autism skulle bli en kamp för sig om hon nu skulle överleva sin psykiska ohälsa. På ett kritvitt papper med vackert klädda ord berättar Lovisa om det mörker som tagit ifrån henne allt. Om vården som trasade sönder hennes tillit, om gärningsmän klädda i sjukhuskläder. Vem kan hon lita på?

Detta är en fyrtiotalists memoarer, som sträcker sig över nästan tio decennier och utspelas både i Sverige och i många andra länder, samt i olika miljöer och sammanhang.
Han hade haft lyckan och förmånen att få leva ett intressant och händelserikt liv. Kanske hade han fått uppleva den bästa tiden i historien …

”Nu blundar de som tror sig se” är en roman om hur det var att växa upp i en småstad under 70- och 80-talet och tidigt förstå att man är annorlunda. En bok om småstaden, frikyrkan och tystnaden - men att sedan trevande söka sig ut i gaylivet i Stockholm och Göteborg under 80– och 90-talet.

Det här är en bok om att vara ”fel”, att ha en tvillingsyster som också är ”fel”. Att växa upp och tro att man är ensam i hela världen om att känna som man gör. Att inte ha haft något ord för det man känner och när ordet väl kom var det fyllt av skam.

Att ”komma ut” är en omväg i livet. Kort för någon, lång för en annan. Vi har alla våra historier, våra vägskäl, vår längtan och våra avgörande möten. Ibland leder de fram, ibland inte.

Den här boken handlar om det som gick så bra men slutade i inferno, och vägen tillbaka till den jag en gång var.

Konstnären Alfred Kunft föddes i Aussig i dubbelmonarkin Österrike-Ungern 1892 och dog i Nybro i Sverige 1961. Första världskrigets utbrott 1914 innebar att han fick avbryta sina konststudier i Wien. Han sändes först till den serbiska fronten och kom vid insatsen mot Ryssland i rysk fångenskap, som varade i hela fem år.

Vad händer när allt faller samman och man griper efter vardagens trivialiteter för att försöka få kontroll
över tillvaron? En resa in i psykiatrins irrgångar.

Författaren ger sig ut på en tidsresa som sträcker sig från år 1914 till nutid, och som går via Polen till New York och Stockholm med nedslag i Wien och Budapest, för att söka svaret på gåtan.

En samling dagboksanteckningar som skrevs under några år berättar en historia som handlar om att förlora allt det som förknippas med ett vanligt välordnat liv: arbete, relation, bostad och hälsa. Om att tvingas bosätta sig i en gammal postbuss från 60-talet, som bär namnet Moderskeppet.

Har du ett barn eller en närstående som missbrukar substanser? Har du en vän som du misstänker har fastnat i ett missbruk? Stora pojkar gråter inte... de tar livet av sig är en gripande och upplysande berättelse skriven av en förälder till ett barn som fastnade i en missbruksproblematik.

– Vad hette du innan du fick barn, frågade den då sexårige sonen en dag vid matbordet.
– Larsson, svarade Rebecka.
– Nej, inte i efternamn, jag menar ditt riktiga namn.

Alltså, nu heter du ju “Mamma”, men vad hette du innan?
Plötsligt insåg hon att “Mamma” är förknippat med en roll och betydelse som av ett tryggt barn, för sin överlevnad, tas för givet. Det gav ett helt nytt perspektiv på relationen, situationen och vardagen. Rebecka värjde sig för tanken, insikten och den växande rädslan att bli “lik sin mamma” - vem hon nu var - eller är?

Alla visste egentligen vem hon var, kvinnan i det lilla bruna huset. Hon som alltid gjorde rätt för sig. Hon som hade en man som skötte sitt jobb klanderfritt. Hon som hade en tös, en flicka som aldrig gjorde väsen av sig - förrns nu…